Mitt livs svåraste tid

4. jul, 2022

De senaste åren har varit mitt livs svåraste tid. Min älskade mamma, mitt allt och bästa vän lämnade mig med ett oerhört stort tomrum. Att tiden läker alla sår som alla säger stämmer inte helt och fullt. Det är mycket inviduellt och för min del känns det än idag lite drygt 2,5 år senare lika ofattbart, ledsamt, tomt och ensamt.

Hjärtat värker fortfarande. Saknaden är enorm!

Att det sedan blev corona pandemi gjorde ju inte sorgen bättre precis - tvärtom kunde jag inte träffa många nära vänner, få den trösten och de kramar jag verkligen behövde.

Att det också innebar många inställda arbeten i mitt fall flertalet konserter som jag verkligen behövt göra för att lättare kunna handskas med sorgen var både en ekonomisk förlust såklart men främst mentalt mycket svårare.

Likaså är det lättare om man har egen familj, syskon att te sig till men har man inte det är det betydligt tuffare, man är ensam i sin stora sorg och i coronan bara vänner på avstånd.

Det har varit svårt att komma tillbaka, med mindre ork och många tårar i bagaget, få avslag med sökande av kulturpengar dvs med inkomstförlusterna, konserthus och operahus och t o m kyrkor som sedan planerat annat eller inte har kunnat planera in alls, samt att tvingas till insikten att söka flertalet vanliga arbeten som man ändå inte får och också insikten att inte kunna ringa sin mamma som man alltid gjort och träffa henne, samt insikten om att man passerat halva livet trots att man inte känner sig en dag över 30, jag brukar säga att jag har stannat på 27 år.

Ja livet fortsätter såklart men med mycket större tacksamhet och stor insikt.

Det har varit ensamt många gånger, jag har inga problem alls att vara ensam för jag kan roa mig själv på många sätt inte minst med flertalet resor jag gjort själv den senaste tiden som varit stora näringskällor till själen och härliga äventyr, men att känna sig ensam är något helt annat.

Jag är så tacksam för enormt mycket och för de möjligheter jag har fått och får, över mina fina vänner, att jag fortfarande och förhoppningsvis länge till får glädja och ge min publik och mina fans min sång.

Jag har fått acceptera att det inte blev den världskarriär som så många spådde att jag skulle få, jag är ändå tacksam för allt jag fått göra och fått uppleva, många får inte ens hälften av allt det. Många många motgångar men det har ju blivit en hel del trots allt.

Idag skriver jag av mig i en helt ny blogg på en helt ny sida, med hopp om en ljusare framtid inte minst angående Europa kriget och det uttjatade corona viruset, hopp om att få fortsätta sjunga många år till, få fler upplevelser och roliga äventyr, hopp om att fonder och aktier vänder uppåt igen, att få vara frisk, att få fortsätta glädja och hjälpa andra, med andra ord att fortsätta leva trots allt.

(Foto: Min älskade Mamma med blommor från mig)